Att vara fel, att vara född i fel kropp.
Nu kommer det, jag vet många längtat efter.
Nu när jag äntligen tänkte dra igång min bloggs syfte.
Det är så tänkt att jag ska skriva, svara på frågor och allt där imellan om ftm (female to male).
Att vara född i fel kropp, att ses som ett kön man egentligen inte identifierar sig själv med är något så tufft så ni kan inte tänka er. Bara de som är i samma sits förstår.
Jag mår dåligt att tänka att detta finns det aldrig någon stopp på, det kommer alltid födas tjejer i killkroppar och killar i tjej.
Vilket för mig är sorgligt att tänka på.
För er som inte vet vad de är jag snackar om så är det alltså att man är biologiskt född som ett kön, men känner sig som det andra.
Jag är en sån person. Biologiskt tjej, men är en kille.
Enkelt förklarat en kille fångad i en tjejkropp.
Nu är de väl mening att jag ska dra hela min "när jag kom på" historia.
Men nej.
Jag förklarar enkelt.
Jag visste redan som liten, riktigt liten att det var fel. Jag bad mina syskon kalla mig Simon när vi skulle bada, för att de andra i kring skulle undra varför jag inte hade bikini som de andra tjejerna. Jag sa till mina närstående att jag var en kille, men togs nog aldrig på allvar.
Fortsatte leva mitt liv som en pojkflicka fram till högstadiet där jag försökte passa in och vara mer som de andra tjejerna.
Det höll till första året i gymnasiet.
Och nu är jag här igen, många år efter, ÄNTLIGEN tillbaka i mig själv.
Men ändå fel.
Ett fel som tar många år att ställa tillrätta.
Hundra tals läkarbesök och operationer.
Många tårar kommer fällas och det är jag med på.
Jag har väntat på att komma påvägen till mitt riktiga liv.
Och jag siktar framåt.
Många tycker säkert de är cheezy att man "mår dåligt jämt".
Men de är inte alltid lätt att alltid vara missnöjd med sitt utseende, sin röst och hur kroppen formar sig.
Att trycka fram axlarna så man skadar ryggen så bröstkorgen åker bakåt.
Jag återkommer med detta.
PEACE!
Svarar gärna på frågor efter detta kladdiga inlägg!
